ettvarvruntjorden

Vilken dag, jag är helt slut. Vem hade kunnat tro att grupparbeten skulle kunna vara så dränerande? Jag är trött, slut, orken bara försvann idag. Den ackompanjerande hostan och huvudvärken gör det hela nog inte så mycket enklare, men idag har varit en tuff dag. Intensivkursen börjar daga sig, vi börjar nästa måndag. Herre då kommer det börja jobbas *skriva som satan på min ångestkarta!* Vi arbetar i min grupp på att utveckla ett projekt ute i Lynedoch med min klass som jag är lärare åt. Vi har tillsammans med eleverna kommit på att vi vill utveckla en bok, med historier skrivna och ritade av barnen, som vi sedan kan sälja till folk i communityn. Överskottet för boken ska gå till att måla om elevernas klassrum, städa upp runt omkring skolan och förhoppningsvis kunna köpa in lite pennor och tillbehör. Det kommer bli sjukt mycket jobb, framför allt med tanke på att vi satt i timmar idag och i princip inte kom fram till någonting. Men vi är peppade i alla fall!

Jag har aldrig tidigare jobbat med en så speciell grupp. Vi är 3 stycken, jag, Julia från Holland och Kristen från USA. Kristen har aldrig varit utanför USA och berättade idag att vi i LSCE var de första hon någonsin pratat med som inte har engelska som modersmål. Tydligen har de inte invandrare i hennes delstat då..? Iallfall. Vår grupp har ganska svårt att kommunicera med en individ som knappt kan uttrycka sig alls på engelska, en person som känner sig relativt obehindrad (notera relativt!) aka jag och till sist en som talar det flytande. Oh herre gud vad jag aldrig trodde att något liknande skulle kunna skapa så mycket problematik.. Förutfattande meningar vad den ena tror att den andra menar, kommunikationen är så LÅG nivå. Och då säger jag verkligen inte att jag är bättre på något sätt. Det är verkligen bara så intressant att något så basalt som att försöka förklara sina idéer eller vad man menar kan sluta med sådana missförstånd. Ännu mer komiskt är det att referera våra utspel som ”diskussioner” och inte faktiska osämjor, som det faktiskt är. Hej förnekelse inför problematik 2.0. Det är frustrerande att inte kunna tala helt obehindrat, att kunna förklara sig på ett tydligt och bra sätt utan att behöva lägga till ”do you understand me?” eller uttrycka specifika föremål för ”thing” för man inte kommer på vad det specifika ordet är. Sååå, frustrationen är något på topp idag. Men hey, en bra ursäkt att låta sig äta choklad (som om det inte skulle hända ändå..)

Ikväll ska jag på Pulp movie, en biograf i vårt ”studentpalats” där man betalar 150kr för medlemskap för en termin och får se hur mycket film man vill, gratis. Ikväll visar de The hunger games, aldrig sett den förut. Iallfall, funtar på att åka in till Kapstaden i helgen, 2 konserter att vilja gå på. Den ena är Little Dragon med 300 kr i inträdesavgift, eller Talib Kweli med 90kr (90fuckingKRONOR!). Tror förhoppningsvis det blir den senare, om jag lyckas läsa ut båda böckerna på fotona nedanför.. Har bara börjat med ena så vi får se hur den sagan slutar.

Saknar er, Sydafrika har sett bättre dagar än idag måste jag säga. Tacka Julle aka personlig psykolog.

(allt ser så mycket dystrare ut i svart/vitt)

 Det var min contribution för dagen. Vänligen notera de fantastiska bilderna över. 

Jag pimplar te, äter gotte som om det inte fanns någon morgondag och hoppas så innerligt att mina lungor kommer må lite bättre inför dykningen imorgon. Och att de satans molnen hängandes i skyn blåser långt, långt härifrån.

Jag har satt upp alla mina bilder jag tog med mig på väggen i mitt sovrum. Ni, alla mina vänner, vakar över mig som hökar känns det som. Men ändå betryggande. Jag vill kunna prata med er, allihopa. Kunna berätta hur jag har det, små minnen som hoppar fram från nån vrå i hjärnan lite då och då. Att skriva på bloggen är väl det enklaste sättet att nå ut till er, framför allt med ett internet som är katastrofalt. Att skypa är ju i princip omöjligt.  Nästa helg kommer jag dock få ett nytt, woho!

Lite extra mycket på min hjärna just nu är min älskade vän Helen som snart åker på sin jorden runt resa, planerad, sparad och preppat till de senaste året. Jag är med dig, känner din förväntan men även frågesättningarna och nervigheten som lätt smyger sig på. Du kommer vara fantastisk och jag hoppas så innerligt att du och jag om några månader eller så kommer kunna borra ner tårna i sanden, blicka ut över havet och minnas månaderna som alldeles snart kommer komma. 

 Jag tänker på mig Madeleine som ska börja läsa sin masterutbildning på Uppsala till hösten. Jag är så stolt över att du väljer att läsa vidare, att du satsar på dig själv och stanna kvar i Sverige trots att det finns så mycket där ute som lockar. Det får mig själv att tänka på min framtid, mina val och att jag om mindre än ett år är klar med min Bachelor. Ska jag läsa vidare på master? Ska jag åka till Buenos Aires och studera spanska, en dröm jag haft sedan jag satte min fot på gatan i staden som aldrig sover? Ska jag bara släppa allt och dra ut och resa, ta den där dive-mastern som jag också så innerligt har svävat runt i mitt inre? Ska jag stanna kvar i Stockholm, ska jag flytta någon annanstans? Ska jag göra upp med mitt förflutna eller hoppas att heliumballongen faktiskt försvinner bort i skyn utan att spricka framför mina fötter? Som ni kanske förstår så är jag klyven. Men inte på ett ont sätt.

Jag tänker på Johanna, min älskade Johanna. Johanna som avslutat sina studier och som valt att stanna kvar i Köpenhamn för att finna jobb. Jag är helt övertygad att du kommer göra succé, oavsett var du hamnar eller vad du tar dig för!

Gabriella, som valt att lita på sina instinkter och flytta tillbaka till Australien. Åh jag önskar så innerligt att jag kunde komma och hälsa på. Hon som kämpat för sina idéer och drömmar och som valt att börja på en ny kula för att kunna vara med den person hon älskar. Du är fantastisk!

Åh, det finns så många av er jag tänker på! Och jag vill bara säga förlåt i förskott. Förlåt i efterhand. Jag vet att jag är extremt dålig på att hålla kontakten, vara närvarande när jag är frånvarande. Jag försöker, jag ska försöka bättre. Ni är med mig, fyller upp varje liten del av mitt väsen. Så trots min frånvarande röst, lita på mitt närvarande jag.

Varje fredag på vår kurs (LSCE) i Lynedoch samtalar vi om personlig utveckling, att kunna gå vidare och utveckla sig som person. Som vi alla kanske vet (som känner mig mer personligt) så är jag en väldigt ångestfylld person med mycket tankar och reflektioner. En känslomänniska som föredrar att vara glad men som ganska lätt faller dit för sina känslor. Jag och Julius har samtalat väldigt mycket om detta och han gav mig en liten idé. En idé om en ångestkarta. Varje gång det finns något i min hjärna eller känslan av en sten över mitt bröst så kan jag skriva ner det på min ångestkarta. På så sätt kan jag placera ångesten där, preciserat och stationerat den, som en bubbla, som man förhoppningsvis enklare kan spräcka. Jag ska testa, se om det fungerar. 

Äh. Det är tankarna i huvudet på en snorig tjej som befinner sig i fantastiska Sydafrika, men som ligger i sängen. Nästa helg spelar Little Dragon i Kapstaden. Det får inte missas, peppen är total!

Jag älskar er och saknar er. Ni får gärna skicka över era adresser så jag kan skicka er ett kort eller två.

Snart, alldeles snart är vi inne på en månad. EN MÅNAD. Hur galet och snabbt och länge och stilla tiden har gått – allt på en gång. Jag känner att jag börjar lära känna Stellenbosch ganska bra. Jag vet var jag tycker om att äta sushi, vilka kaféer jag föredrar, var jag kan gå på bio och vilka jag kan umgås med. Det dyker fortfarande upp nya ansikten hela tiden men det känns kul att alla vi som läser LSCE-kursen umgås ganska mycket och hittar på saker ihop. Som jag nämnde så har skolan kommit igång ganska rejält, det ironiska är dock att jag bara läser en kurs för tillfället. Om cirka en månad börjar intensivkursen och om jag tycker att jag har mycket att göra nu – gissa vad jag kommer att ha att göra sen! Vi är ute på Lyndoch primary school två dagar i veckan, måndagar och fredagar. Måndagar har vi gruppvis hand om varsin klass – jag har hand om treorna tillsammans med Julia från Holland och Kristen från USA. Fredagar har vi egna föreläsningar med vår mentor och Sydafrikas alldeles egna Yoga, Dalai Lama, ja kalla honom vad ni vill, Grant Demas (pröva att söka hans namn på youtube och ni kommer hitta massor!).

Helgerna försöker jag tillsammans med de jag umgås med (främst amerikaner och norrmän) hitta på saker utanför Stellenbosch). Det är ganska trist att inte umgås med några sydafrikaner än men de håller sig ganska mycket på sin kant och det är svårt att få kontakt. Många av dem värnar mycket om sin historia och kultur, Afrikaanerkulturen, vilket gör att vissa har svårt för oss som enbart talar engelska. Det var på Stellenbosch, i vårt huvud-hus, som Apartheid grundades, vilket har format universitetet, de som gått här och deras avkommor – skolan är väldigt vit. Fram till 1994 hade svarta ingen rätt att läsa vid samma skolor som vita. Även vilka ämnen de läste var helt olika från vita. Medan afrikaanerna fick läsa allt mellan samhällsvetenskapligt till naturvetenskapligt och så vidare, blev svarta utbildade i att tvätta, städa och stryka. Det är så otroligt intressant att få studera här nere i Sydafrika. Deras historia har väl varit något känd för oss européer, men det finns så mycket mer som aldrig når våra tidningar eller böcker. Apartheid har blivit jämfört med förintelsen, ändå är det inget som skolorna i Sverige riktigt pratar om.

Iallafall. Så denna helg började med att jag, Julius, Connor, Megan, Melanie, Ashley, Nashad, Marlene, Markus, Vilda och Tonja tog oss ut till Canal Walk. Canal Walk har varit södra hemisfärens största shoppingmall och gigantiskt var det! Här spenderade vi i princip hela lördagen med att bara förundras över storleken och allt man kunde köpa. Regner stod som spön i backen och vi var ganska nöjda att få vara inomhus. På kvällen skulle vi ta oss till Kapstaden för att gå på konsert, ett band som heter Switchfoot och som jag aldrig har hört förut. Nåväl, på vägen in till Kapstaden, i vad som kändes som stans största korsning slutar ena bilen (som jag sitter i) att fungera, motorn bara gav upp. Där stod vi snopet, mitt i korsningen med en rykande motor och argsinta tutande bilar runt omkring oss. Alla hoppade ur bilen för att knuffa den åt sidan, där en intensiv bilkirurgi sattes igång. Tydligen läckte en av slangarna från vätskebehållaren till motorn, så motorn helt enkelt hade börjat koka. Detta löstes relativt snabbt och glatt satte vi oss i bilen igen. Ett kvarter senare kände vi lukten av bränt och körde in på en parkering. Kylvätska inköptes och glatt trodde vi att vi skulle lyckas ta oss till konserten. Å nej så fel vi hade. Bilen började strejka IGEN, denna gång med den andra bilen framför oss. Så medans vi hamnade i Woodstock, en ganska dodgy del av Kapstaden körde den andra bilen vidare, utan att veta var vi hade tagit vägen. Nu började det bli lite jobbigt kände vi, då mörkret hade tagit vid. Alla hjärnor slogs ihop, tillsammans med lite panik från några i gruppen. Turen kom till att jag kom på att jag har några bekanta i stan och valde att ringa dem. En kompis svarade och sa att han skulle skicka sin andra kompis att möta upp oss. Så Jansen, en skäggig skejtare kom ner och visade oss vägen till deras hus, vilket vi kunde placera bilen och få en andningspaus i deras vardagsrum. Så den andra bilen hade lyckats ta sig till konsertarenan medan vi satt inne i Kapstaden och visste inte vad vi skulle göra. Jansen och hans tyska kompis Paul var såna änglar och sa att de kunde skjutsa hälften av gruppen till konserten och hälften tillbaka till Stellenbosch – och så blev det. Norskorna åkte hem medan jag och Melanie slöt upp med övriga gruppen och fick se en riktigt sjysst konsert – så allt löser sig!

Idag har några ur gänget åkt ut mot Cape Point och mest haft en avslappnad och skön dag. Vi började med att baka scones hemma hos norskorna som kompensation för att de inte kunde se konserten – de verkade i alla fall ganska så nöjda. Sedan tog vi bilen ut mot Muizenberg, Kalk Bay och Fish Hoek. Vi andades in saltvattenlukt och tång vid stranden, vi frodade oss i världens bästa bokaffär (Kalk Bay Books), åt soppa, tittade på sälar och bara njöt av att vara. Så otroligt avslappnande och skönt.

 Imorgon är det måndag igen och vi har lektion med barnen. Vi ska tala om USA, dess kultur och historia. Nästa vecka ska vi prata om Sverige! Så ikväll har jag massa skolarbete att göra, det är enkelt att skjuta det mesta framför sig, då det finns så mycket annat som suktar. Men det är värt det, iallafall nu. Fråga mig igen när hemtentorna kommer, då kanske jag inte kommer vara lika nöjd J. På agendan just nu är att boka biljetter för en Springbock-rugby match i Kapstaden nästa helg, samt långtidshyra en bil. Som jag har pratat om innan så känner många av oss väldigt begränsade av Stellenbosch och bara att ha en bil och kunna göra dagstrippar som den idag tror jag skulle berika vår tid här så otroligt mycket. Jag kommer hålla er uppdaterade om vad som händer på den biten.

 Kram

 Ps. Det är valsäsong för tillfället och vi lyckades få en glimt på två valar på väg till Kalk Bay. Kolla på fotot nedan, man ser ryggen på en av dem!

Det var länge sedan jag uppdaterade. Nästan en vecka sedan jag la upp någonting alls. Dagarna går snabbt, som att tiden bara rinner förbi. Varje kväll när jag gör mig redo för att sova och sätter på mig mina underställsbyxor, underställströja, ull sockor, fleecetröja och mössa slår det mig – var tog denna dag vägen? Vår föreläsare, Grant, delade ett uttryck hans mormor brukade säga:

-       Every day you go to bed, think of where your oxygen went. Make the most of your day.

På ett sätt kan jag hålla med om detta uttryck så ofantlig rätt och jag tror att jag levt stor del av mina senaste år med denna inställning. Däremot vet jag inte om jag längre kan leva på dessa premisser. Eller jag tror snarare att det handlar om att jag måste omvärdera var mitt syre ska gå. Mina senaste år i Sollefteå har på ett sätt mest handlat om att överleva. Överleva min ryggsäck som jag så tungt fick ta över efter min pappas bortgång. Överleva en mindre stad där jag inte kände mig välkommen eller trygg i. Överleva känslan av att lämna det jag värdesätter mest i hela världen, mina vänner. Överleva att hela mitt liv under en mycket kort tid hade vänts upp och ner och det fanns absolut ingenting jag kunde göra åt saken. Acceptera att jag var där jag var utan någon som helst påverkan på händelseförloppet, att acceptera att mitt liv helt enkelt inte skulle ta den väg som jag, med mycket nöje, hade förberett för mig själv. Så att göra det mesta av dagen har nog för mig mest gått från att hinna så mycket som möjligt väldigt kvantitativt till ett vacuum som jag förhoppningsvis nu ska kunna utveckla till något kvalitativt. Frågan är bara hur, svaret är väl att time will tell.

Den senaste veckan har spenderats i bibliotekets underjordiska gångar, ute på Lyndoch och igår på en hajk till ett av de mest magiska vattenfall jag sett. Det var som att kliva in i en magisk värld, bilderna nedan gör det verkligen inte rättvist.

Nu har skolan iallafall börjat komma igång på riktigt. Vår föreläsare Grant Demas är en helt fantastisk föreläsare där diskussion och tankar mer än gärna får flöda fritt under lektionen. Gruppen bygger fortfarande på sin dynamik, men det känns mycket spännande att få vara en del av den här kursen. Vi talar om definitioner som fattigdom, intressehållare och utveckling. Dock känns det fortfarande konstigt att säga att jag bor och studerar i Stellenbosch. Jag har varit här i drygt tre veckor, på ett sätt känns det fortfarande som att jag kom igår, på ett annat känns det som att jag varit här sen för alltid. Jag har nog inte riktigt kommit in i läsandet och pluggandet än, vilket jag på ett sätt kan vara en bra sak för mig. Jag tar mig tid att göra annat, vara ute i naturen eller umgås med vänner. Även här krävs det att jag utarbetar en balans som fungerar för det bästa, men jag är säker på att det kommer utkristallisera sig.