ettvarvruntjorden

Har sitter jag, pa verandan med fotterna bara och Didos "Sand in my shoes" i oronen. Kanner jag lycka, ensamhet, orkeslos, tom eller helt enkelt bara helt tillfreds? Mycket har hant de senaste veckorna, manaden. Jag har ifragasatt migsjalv i alla mina val och vagar tillsammans med alla andras val och vagar. Men varfor ska det alltid handla om dem, dig vs. mig? Mina hundar Limon och Boris, for de ar mina hundar just nu, foljar alla mina steg och tigger varje fri sekund efter en klapp, uppmarksamhet. Jag har det fortfarande ganska enkelt, reser med manniskor jag kanner, trygghet. Men varfor ska det alltid vara det enklaste? Ensam, utan intriger, kamp om plats, upmarksamhet, ledarskap, som enkelt kan uppsta grupper emellan. For vi ar ju bara djur i grund och botten.

Var senaste  inlagget i Buenos Aires? Jag och Anna slog da folje med en hel hop danskar, tillsammans akte vi till Rosario, staden dar Che Guevara foddes. Inte superovervalvdigade med hade nagra fina dagar med fina vanner. Sjalva begv vi oss upp till Salta dar vi motte upp dansken Michael och tva andra fina danska flickor. Salta var ocksa allt om umgange, god mat och dryck, som resten av landet Argentina som jag omfamnat med stor karlek. Vi begav oss hela ganget till Bolivia och Tupiza en liten gransstad i sodra delen av landet. Har tog vi en hasttur pa fem timmar ut och upp i det kuperade landskapet med svindlande berg och stenkreationer som skot upp fran marken som spjut. Efter cirka halva turen borjade det regna, stora, tunga regndroppar som far hastarna att se ut som rattor medans vi tog skydd under ett stort rosepeppartrad som Anna ska smaka pa. Sa snart regnet avtagit lite blir det tillbaks upp pa hastryggen, alla kalla och vata. Dock inte langt efter kommer solen krypandes fram, skiner med full styrka mot gatterna som skuttar i de roda bergen till hoger och rakt fram lyser bergen i svart, gront och gult. Medan hastarna fattar galopp borjar regnet falla igen, latt men i stora droppar. Tillsammans i solen rider vi i full fart mot de tva regnbagar som bildats over bergen samtidigt som dropparna ser ut som stora diamanter som faller runt omkring oss. Helt fantaskiskt vackert.

Snart beger vi oss vidare mot Uyuni och saltoknen. Bara bussresan dit var som en turisttur, aldrig har jag sett sa manga olika landskap under en och samma bussresa pa fem timmar. Vi var framme i staden begav vi oss snart pa en av de kanda saltoknenturerna. Vi borjade med tagkyrkogarden dar gamla, rostiga godstag star uppstallda for fri klattring. Vi aker vidare mot den riktiga saltoknen dar allt ogat kan se ar denna gamla uttorkade sjo med de snokladda bergen runtomkring. I mitten av sjon reser sig ett berg av kaktusar, den hogsta omkring nagra meter, runt 900ar gamal. Foljande tva dagar tar vi oss langre och langre bort fran staden och ut i vildmarken med vulkaner, geyser, berg, sjoar, flamongos och stenkreationer av alla de slag. Under resans gang har saklart jag och anna tagit over Djbaset och pumpar den basta musiken fran Israel och Australien som vi inte har pa vara egna Ipods. Favoritlatarna spelas minst tre ganger per dag.

Kvickt vidare till Potosi, varldens hogst belagna stad pa 4050m.o.h. Gissa om vi hade svart att rora oss. Till raga pa allt akte vi annu hogre upp for att komma till den stora gruvan som  fortfarande var i bruk. Med oss hade vi kokablad, 95procentig alkohol och cigaretter for att kunna ge till arbetarna Vi hade aven med oss dynamit, sprangdeg och alla tillbehor. Sjalvklart valdes jag till assistent och fick aran att tillreda dynamiten samt halla i den nar de tande pa. Allt gick fint och sakert och nar den cirka 5minuter senare gick av seglade roken upp mot skyn som en cirkel som bevis pa lycka. Ner i gruvan gick vi i full mundering och lampa pa huvudet. Luften var tung och kall, tydligen var vi inte tillrakligt langt nere for att bevittna de svettdrypande kropparna och den kvalmiga luften. Vi fick se hur arbetarna offrar till Patcha Mama och guden i gruvan, som ska befrukta berget med mycket mineraler.  Trots otaliga andningssvarigheter och nara att svimma avslutade jag turen, vilket jag ar mycket glad att jag gjorde. Silvergruvorna ar bland det mest skrackinjagande, intressanta, kanslovackande och frusterande jag nangonsin gjort. Kvickt tog vi oss till Sucre, en mycket vacker gamal kolonialstad dar vi fordrev tiden med att promenera och fika. Jag fick min forsta sushi i latinamerika for den har resan, inte sa mycket att hurra for. Trist for mig sa blev jag mycket dalig under dagarna har, jag tror min kropp inte riktigt uskattade altituden. Sa medans jag mest lag i sang och hostade som en mormor som rokt i minst 50ar var Anna och Michael de finaste och gjorde allt for att jag skulle bli lite gladare igen.

Vidare fran Sucre tog vi oss till La Paz, Bolivis huvudstad i superfrasarbuss med riktig sang och kudde till specialpris. Dar vackte vi Yannick med dunder och brak som blev extremt forvanad men ocksa extremt glad att vi var dar. Yannick var en av australiensarna som vi hangde med under karnevalen i Rio. Superhurtiga vara vi och tog oss direkt till El Alto, omradet ovanfor La Paz (som ligger i en dal), dar varldens basta marknad agde rum. Har saldes allt som alla godhjartade vasterlaningar skankt for att tredje varlden ska kunna ha skor och klader. Och vilka priser! Akta 20talsskinnskor for 20 bolivianos (=25sek), en Members Only jacka i exakt den farg jag letat efter for 5 bolivianos (=8sek) och massor mer! Det var farligt! I La Paz spenderade vi nagra dagar med att upptacka det hemska utelivet och jag att laka min hemska hosta. Tyvarr hade en fransk eller italiensk journalist sumpat chansen for alla turister att kunna komma in i San Pedro, det okanda fangelset som man forr kunde fa guidade turer i. Detta botades dock med en omgang "Bolivian Female Midget Wrestling" vilket var precis vad det later. Extremt underhallande och Anna fick nastan en tralar i skallen. Veckan innan hade en tjej fatt sy 5 stygn i pannan efter att hon blivit slagen med ett kottstycke.

Tillammas med var evige danska foljeslagare Michael tog vi bussen alla talade om, vi tog oss till Rurrenabaque. En 20 timmars mardrom for vissa, en barnsaga for oss. Visst, det skumpade och var inte jatteobekvmt men jag skulle aldrig i livet betala en privatjeep 3500bolivianos (=ca4000kronor) nar vara biljetter kostade 80 blivianos. Ut i La Pampas skulle vi aka men for att kunna ta oss till kanoterna var vi tvugna att ta en tre timmar lang jeepfard dit. DAR kan vi tala om obekvamt. Plus att vagen var i sa daligt skick att bilen ett antal gangere sladdade pa sidan och vi var helt overtygade om att valta. Val framme hoppade vi i de langa trabatarna (med stolar, lyx!) och bar ivag. Redan forsta tva timmarna sag vi hur mycket vildliv som helst, framst faglar, framforallt rovfaglar. Under trahusen vi bodde i, uppstallda pa palar bodde en 1,5meter lang cayman som man kunde klappa. Detta tog nagra idiotiska australienare tillvara pa och beslutade att kissa pa den istallet, idioter. De tre dagarna vi spenderade i Pampas handlade om djur, djur, djur. Vi fiskade pirayer, kattfiskar, sag sengangare och Capabar (minns inte riktigt namnet men det ar ett rattliknande djur som mer liknar en hamster, cirka en meter stor. Vi sag alla mojliga typer av faglar, ornar, falkar, storkar, hackspettar osv. Vi akte pa nattur och letade caymans och alligatorer och pa en av dagen hoppade vi till och med i det oversvammade landskapet och simmade med rosa delfiner och hoppades for livet att alligatorerna inte skulle ta oss.

Tillbaka i La Paz och varmvattnets forlovade land. Har motte vi upp med Angie igen, som redan var 4 veckor fore i resandet. Att komma in i fangelset var en av tva stora anledningar for mig att aka till Bolivia. Eftersom det inte skulle ga (som vi sa bestamt hade fatt forklarat av en av polismannen utanfor) sa var jag ju tvungen att gora den andra punkten, att jobba med kattdjur. Medans vi hade plaskat runt med delfiner i djungeln hade var australiensiska van Yannick befunnit sig pa ett naturresarvat tre timmar fran La Paz. Vi tog farval av Anna, Angie och Michael som tog sig upp till Cuzco och Inkaleden och som vi ska mota upp igen om nagra dagar. Vi hoppade pa forsta basta buss och snart installerade vi oss i cabanan pa La Senda Verde. Har jobbade vi med fyra olika sorters apor (spider-, cappuchin-, howler-, och squirrelmonkey), vi hade 20 stycken totalt, tva stycken myrlokslinande djur som jag aldrig kommer ihag namnet pa, macaws, papegojor, skoldpaddor, katter, hundar, ankor, en andisk bjorn och en tradocelot. Alla djur var dittagna av privatpersoner eller Animal SOS, alla av dem hade olika historier, men vad de hade gemensamt var alla hade blivit daligt behandlade av sina tidigare agare.

Djuren var fantastiska, aven om jag var ganska radd for aporna. De ar smarta de sma javlarna. Vi hade till exempel Martin som vi tror var lard att stjala fran manniskor. Man kunde inte ha nagontng i fickorna utan att han tog det. Sen hade vi Mirka som nar det var staddags tog en borste och skrubbade sin egen bur. Min favorit var Moyra, en av babisarna som alltid satt pa ens axel, kilade in sina naglar runt ens hals och kurrade. Bjornen, Aruma, var endast ett och ett halvt ar gamal, han var inte sa stor, men det var en bjorn! Ibland nar man kom upp till honom hade han klattrat hogt hogt upp i ett av de tunna traden, det var ett under att tradet inte gick sonder. Sen hade vi tradoceten, Sasha. Hon var instangd i en egen bur efter att hon en dag gatt bananas och haft ihjal tre ankor. Hon var lite storre an en vanlig huskatt men ogonen och oronen var enorma. Och som hon kunde hoppa!

Sista dagen innan jag och Yannick skulle aka gick jag och en av de andra volentarerna upp for att halsa pa aporna. Fran vara cabanas och resturangen (dar vi hade gaster for tillfallet) gar man en bro over floden for att sedan komma till agarna Vicky och Marcelos hus, poolen och sen till apinhangdaderna. Val uppe vid poolen hor vi ett skrik och hur en av aporna tagit sig los och springer emot oss. Pekos, andra alfahanen, som var instangd i en egen bur och inte med sele som de ovriga aporna, var los! Jag och Aisha vande pa klacken och rusade darifran. Pekos har ett rykte att vara extremt aggressiv och inte bara biter utan tar bitar av en. Da jag redan hade blivit biten av en av honorna (som var konsmogen och jag rakade sta bredvid mannen (jepp, en av volontarerna) som hon hade valt gar jag nu runt med ett ganska sjysst arr pa handen) kande jag INTE for att bli biten igen. In med alla gaster i resturangen, INGEN skulle rora sig, in med alla hundar i buren, och ivag med alla volentarer med godis, selar oc h nat. Pekos lopte amok, men vi lyckades tillslut fa honom till poolomradet dar alla babisar var tvugna att fangas in (de springer lost) eftersom Pekos tva manader tidigare hade tagit livet av en. Alla tog vad de kunde hitta, spadar, borstar, krattor, for att kunna forsvara sig om han kom narmre. Vi forsokte sova honom med vallium, men det gick inte. Det sag sa komiskt ut med 10 vuxna manniskor som sprang for sina liv nar han lyckades overlista oss nar vi forsokte fanga honom. Tillslut sa trottade han bara och vi kunde fromt bara in honom i hans bur. Efter det sov han i tva dagar pa grund av valiumet.

Att lamna La Senda var hemskt, man hade blivit en stor familj, manniksorna och djuren. Absolut en av de basta stallena jag nagonsin varit pa, aven om min apskrack inte riktigt botades. Yannick och jag reste da vidare till Copacabana och till Isla del Sol dar bland de forsta Incafolket borjade verka. Vi vandrade runt halva on, gick vilse och sag inte en enda ruin, men vad gjorde det nar havet skiftade i alla bla farger du kan tanka dig, och bergen sag ut som grona lapptacken medan molnen lag helt stilla likt bomull mot den knallbla himmelen.

medvetet.

Har sitter jag, pa verandan med fotterna bara och Didos "Sand in my shoes" i oronen. Kanner jag lycka, ensamhet, orkeslos, tom eller helt enkelt bara helt tillfreds? Mycket har hant de senaste veckorna, manaden. Jag har ifragasatt migsjalv i alla mina val och vagar tillsammans med alla andras val och vagar. Men varfor ska det alltid handla om dem, dig vs. mig? Mina hundar Limon och Boris, for de ar mina hundar just nu, foljar alla mina steg och tigger varje fri sekund efter en klapp, uppmarksamhet. Jag har det fortfarande ganska enkelt, reser med manniskor jag kanner, trygghet. Men varfor ska det alltid vara det enklaste? Ensam, utan intriger, kamp om plats, upmarksamhet, ledarskap, som enkelt kan uppsta grupper emellan. For vi ar ju bara djur i grund och botten.

Var senaste  inlagget i Buenos Aires? Jag och Anna slog da folje med en hel hop danskar, tillsammans akte vi till Rosario, staden dar Che Guevara foddes. Inte superovervalvdigade med hade nagra fina dagar med fina vanner. Sjalva begv vi oss upp till Salta dar vi motte upp dansken Michael och tva andra fina danska flickor. Salta var ocksa allt om umgange, god mat och dryck, som resten av landet Argentina som jag omfamnat med stor karlek. Vi begav oss hela ganget till Bolivia och Tupiza en liten gransstad i sodra delen av landet. Har tog vi en hasttur pa fem timmar ut och upp i det kuperade landskapet med svindlande berg och stenkreationer som skot upp fran marken som spjut. Efter cirka halva turen borjade det regna, stora, tunga regndroppar som far hastarna att se ut som rattor medans vi tog skydd under ett stort rosepeppartrad som Anna ska smaka pa. Sa snart regnet avtagit lite blir det tillbaks upp pa hastryggen, alla kalla och vata. Dock inte langt efter kommer solen krypandes fram, skiner med full styrka mot gatterna som skuttar i de roda bergen till hoger och rakt fram lyser bergen i svart, gront och gult. Medan hastarna fattar galopp borjar regnet falla igen, latt men i stora droppar. Tillsammans i solen rider vi i full fart mot de tva regnbagar som bildats over bergen samtidigt som dropparna ser ut som stora diamanter som faller runt omkring oss. Helt fantaskiskt vackert.

Snart beger vi oss vidare mot Uyuni och saltoknen. Bara bussresan dit var som en turisttur, aldrig har jag sett sa manga olika landskap under en och samma bussresa pa fem timmar. Vi var framme i staden begav vi oss snart pa en av de kanda saltoknenturerna. Vi borjade med tagkyrkogarden dar gamla, rostiga godstag star uppstallda for fri klattring. Vi aker vidare mot den riktiga saltoknen dar allt ogat kan se ar denna gamla uttorkade sjo med de snokladda bergen runtomkring. I mitten av sjon reser sig ett berg av kaktusar, den hogsta omkring nagra meter, runt 900ar gamal. Foljande tva dagar tar vi oss langre och langre bort fran staden och ut i vildmarken med vulkaner, geyser, berg, sjoar, flamongos och stenkreationer av alla de slag. Under resans gang har saklart jag och anna tagit over Djbaset och pumpar den basta musiken fran Israel och Australien som vi inte har pa vara egna Ipods. Favoritlatarna spelas minst tre ganger per dag.

Kvickt vidare till Potosi, varldens hogst belagna stad pa 4050m.o.h. Gissa om vi hade svart att rora oss. Till raga pa allt akte vi annu hogre upp for att komma till den stora gruvan som  fortfarande var i bruk. Med oss hade vi kokablad, 95procentig alkohol och cigaretter for att kunna ge till arbetarna Vi hade aven med oss dynamit, sprangdeg och alla tillbehor. Sjalvklart valdes jag till assistent och fick aran att tillreda dynamiten samt halla i den nar de tande pa. Allt gick fint och sakert och nar den cirka 5minuter senare gick av seglade roken upp mot skyn som en cirkel som bevis pa lycka. Ner i gruvan gick vi i full mundering och lampa pa huvudet. Luften var tung och kall, tydligen var vi inte tillrakligt langt nere for att bevittna de svettdrypande kropparna och den kvalmiga luften. Vi fick se hur arbetarna offrar till Patcha Mama och guden i gruvan, som ska befrukta berget med mycket mineraler.  Trots otaliga andningssvarigheter och nara att svimma avslutade jag turen, vilket jag ar mycket glad att jag gjorde. Silvergruvorna ar bland det mest skrackinjagande, intressanta, kanslovackande och frusterande jag nangonsin gjort. Kvickt tog vi oss till Sucre, en mycket vacker gamal kolonialstad dar vi fordrev tiden med att promenera och fika. Jag fick min forsta sushi i latinamerika for den har resan, inte sa mycket att hurra for. Trist for mig sa blev jag mycket dalig under dagarna har, jag tror min kropp inte riktigt uskattade altituden. Sa medans jag mest lag i sang och hostade som en mormor som rokt i minst 50ar var Anna och Michael de finaste och gjorde allt for att jag skulle bli lite gladare igen.

Vidare fran Sucre tog vi oss till La Paz, Bolivis huvudstad i superfrasarbuss med riktig sang och kudde till specialpris. Dar vackte vi Yannick med dunder och brak som blev extremt forvanad men ocksa extremt glad att vi var dar. Yannick var en av australiensarna som vi hangde med under karnevalen i Rio. Superhurtiga vara vi och tog oss direkt till El Alto, omradet ovanfor La Paz (som ligger i en dal), dar varldens basta marknad agde rum. Har saldes allt som alla godhjartade vasterlaningar skankt for att tredje varlden ska kunna ha skor och klader. Och vilka priser! Akta 20talsskinnskor for 20 bolivianos (=25sek), en Members Only jacka i exakt den farg jag letat efter for 5 bolivianos (=8sek) och massor mer! Det var farligt! I La Paz spenderade vi nagra dagar med att upptacka det hemska utelivet och jag att laka min hemska hosta. Tyvarr hade en fransk eller italiensk journalist sumpat chansen for alla turister att kunna komma in i San Pedro, det okanda fangelset som man forr kunde fa guidade turer i. Detta botades dock med en omgang "Bolivian Female Midget Wrestling" vilket var precis vad det later. Extremt underhallande och Anna fick nastan en tralar i skallen. Veckan innan hade en tjej fatt sy 5 stygn i pannan efter att hon blivit slagen med ett kottstycke.

Tillammas med var evige danska foljeslagare Michael tog vi bussen alla talade om, vi tog oss till Rurrenabaque. En 20 timmars mardrom for vissa, en barnsaga for oss. Visst, det skumpade och var inte jatteobekvmt men jag skulle aldrig i livet betala en privatjeep 3500bolivianos (=ca4000kronor) nar vara biljetter kostade 80 blivianos. Ut i La Pampas skulle vi aka men for att kunna ta oss till kanoterna var vi tvugna att ta en tre timmar lang jeepfard dit. DAR kan vi tala om obekvamt. Plus att vagen var i sa daligt skick att bilen ett antal gangere sladdade pa sidan och vi var helt overtygade om att valta. Val framme hoppade vi i de langa trabatarna (med stolar, lyx!) och bar ivag. Redan forsta tva timmarna sag vi hur mycket vildliv som helst, framst faglar, framforallt rovfaglar. Under trahusen vi bodde i, uppstallda pa palar bodde en 1,5meter lang cayman som man kunde klappa. Detta tog nagra idiotiska australienare tillvara pa och beslutade att kissa pa den istallet, idioter. De tre dagarna vi spenderade i Pampas handlade om djur, djur, djur. Vi fiskade pirayer, kattfiskar, sag sengangare och Capabar (minns inte riktigt namnet men det ar ett rattliknande djur som mer liknar en hamster, cirka en meter stor. Vi sag alla mojliga typer av faglar, ornar, falkar, storkar, hackspettar osv. Vi akte pa nattur och letade caymans och alligatorer och pa en av dagen hoppade vi till och med i det oversvammade landskapet och simmade med rosa delfiner och hoppades for livet att alligatorerna inte skulle ta oss.

Tillbaka i La Paz och varmvattnets forlovade land. Har motte vi upp med Angie igen, som redan var 4 veckor fore i resandet. Att komma in i fangelset var en av tva stora anledningar for mig att aka till Bolivia. Eftersom det inte skulle ga (som vi sa bestamt hade fatt forklarat av en av polismannen utanfor) sa var jag ju tvungen att gora den andra punkten, att jobba med kattdjur. Medans vi hade plaskat runt med delfiner i djungeln hade var australiensiska van Yannick befunnit sig pa ett naturresarvat tre timmar fran La Paz. Vi tog farval av Anna, Angie och Michael som tog sig upp till Cuzco och Inkaleden och som vi ska mota upp igen om nagra dagar. Vi hoppade pa forsta basta buss och snart installerade vi oss i cabanan pa La Senda Verde. Har jobbade vi med fyra olika sorters apor (spider-, cappuchin-, howler-, och squirrelmonkey), vi hade 20 stycken totalt, tva stycken myrlokslinande djur som jag aldrig kommer ihag namnet pa, macaws, papegojor, skoldpaddor, katter, hundar, ankor, en andisk bjorn och en tradocelot. Alla djur var dittagna av privatpersoner eller Animal SOS, alla av dem hade olika historier, men vad de hade gemensamt var alla hade blivit daligt behandlade av sina tidigare agare.

Djuren var fantastiska, aven om jag var ganska radd for aporna. De ar smarta de sma javlarna. Vi hade till exempel Martin som vi tror var lard att stjala fran manniskor. Man kunde inte ha nagontng i fickorna utan att han tog det. Sen hade vi Mirka som nar det var staddags tog en borste och skrubbade sin egen bur. Min favorit var Moyra, en av babisarna som alltid satt pa ens axel, kilade in sina naglar runt ens hals och kurrade. Bjornen, Aruma, var endast ett och ett halvt ar gamal, han var inte sa stor, men det var en bjorn! Ibland nar man kom upp till honom hade han klattrat hogt hogt upp i ett av de tunna traden, det var ett under att tradet inte gick sonder. Sen hade vi tradoceten, Sasha. Hon var instangd i en egen bur efter att hon en dag gatt bananas och haft ihjal tre ankor. Hon var lite storre an en vanlig huskatt men ogonen och oronen var enorma. Och som hon kunde hoppa!

Sista dagen innan jag och Yannick skulle aka gick jag och en av de andra volentarerna upp for att halsa pa aporna. Fran vara cabanas och resturangen (dar vi hade gaster for tillfallet) gar man en bro over floden for att sedan komma till agarna Vicky och Marcelos hus, poolen och sen till apinhangdaderna. Val uppe vid poolen hor vi ett skrik och hur en av aporna tagit sig los och springer emot oss. Pekos, andra alfahanen, som var instangd i en egen bur och inte med sele som de ovriga aporna, var los! Jag och Aisha vande pa klacken och rusade darifran. Pekos har ett rykte att vara extremt aggressiv och inte bara biter utan tar bitar av en. Da jag redan hade blivit biten av en av honorna (som var konsmogen och jag rakade sta bredvid mannen (jepp, en av volontarerna) som hon hade valt gar jag nu runt med ett ganska sjysst arr pa handen) kande jag INTE for att bli biten igen. In med alla gaster i resturangen, INGEN skulle rora sig, in med alla hundar i buren, och ivag med alla volentarer med godis, selar oc h nat. Pekos lopte amok, men vi lyckades tillslut fa honom till poolomradet dar alla babisar var tvugna att fangas in (de springer lost) eftersom Pekos tva manader tidigare hade tagit livet av en. Alla tog vad de kunde hitta, spadar, borstar, krattor, for att kunna forsvara sig om han kom narmre. Vi forsokte sova honom med vallium, men det gick inte. Det sag sa komiskt ut med 10 vuxna manniskor som sprang for sina liv nar han lyckades overlista oss nar vi forsokte fanga honom. Tillslut sa trottade han bara och vi kunde fromt bara in honom i hans bur. Efter det sov han i tva dagar pa grund av valiumet.

Att lamna La Senda var hemskt, man hade blivit en stor familj, manniksorna och djuren. Absolut en av de basta stallena jag nagonsin varit pa, aven om min apskrack inte riktigt botades. Yannick och jag reste da vidare till Copacabana och till Isla del Sol dar bland de forsta Incafolket borjade verka. Vi vandrade runt halva on, gick vilse och sag inte en enda ruin, men vad gjorde det nar havet skiftade i alla bla farger du kan tanka dig, och bergen sag ut som grona lapptacken medan molnen lag helt stilla likt bomull mot den knallbla himmelen.

Ar det enkelt att bara fortsatta? For mig handlar bada besluten om mod. Vaga ta tag i det som vantar eller stallas infor nagot nytt, som egentligen inte ar nagot nytt. Jag maste sluta lata mig styras av andras tankar och beslut. Tristsamt ar ju att man latt rullas med i varldens varderingar, hur gor man for att halla sig utanfor? Finns det nagon som kan det? Och jag anvander ordet man medvetet.