ettvarvruntjorden

Jag pimplar te, äter gotte som om det inte fanns någon morgondag och hoppas så innerligt att mina lungor kommer må lite bättre inför dykningen imorgon. Och att de satans molnen hängandes i skyn blåser långt, långt härifrån.

Jag har satt upp alla mina bilder jag tog med mig på väggen i mitt sovrum. Ni, alla mina vänner, vakar över mig som hökar känns det som. Men ändå betryggande. Jag vill kunna prata med er, allihopa. Kunna berätta hur jag har det, små minnen som hoppar fram från nån vrå i hjärnan lite då och då. Att skriva på bloggen är väl det enklaste sättet att nå ut till er, framför allt med ett internet som är katastrofalt. Att skypa är ju i princip omöjligt.  Nästa helg kommer jag dock få ett nytt, woho!

Lite extra mycket på min hjärna just nu är min älskade vän Helen som snart åker på sin jorden runt resa, planerad, sparad och preppat till de senaste året. Jag är med dig, känner din förväntan men även frågesättningarna och nervigheten som lätt smyger sig på. Du kommer vara fantastisk och jag hoppas så innerligt att du och jag om några månader eller så kommer kunna borra ner tårna i sanden, blicka ut över havet och minnas månaderna som alldeles snart kommer komma. 

 Jag tänker på mig Madeleine som ska börja läsa sin masterutbildning på Uppsala till hösten. Jag är så stolt över att du väljer att läsa vidare, att du satsar på dig själv och stanna kvar i Sverige trots att det finns så mycket där ute som lockar. Det får mig själv att tänka på min framtid, mina val och att jag om mindre än ett år är klar med min Bachelor. Ska jag läsa vidare på master? Ska jag åka till Buenos Aires och studera spanska, en dröm jag haft sedan jag satte min fot på gatan i staden som aldrig sover? Ska jag bara släppa allt och dra ut och resa, ta den där dive-mastern som jag också så innerligt har svävat runt i mitt inre? Ska jag stanna kvar i Stockholm, ska jag flytta någon annanstans? Ska jag göra upp med mitt förflutna eller hoppas att heliumballongen faktiskt försvinner bort i skyn utan att spricka framför mina fötter? Som ni kanske förstår så är jag klyven. Men inte på ett ont sätt.

Jag tänker på Johanna, min älskade Johanna. Johanna som avslutat sina studier och som valt att stanna kvar i Köpenhamn för att finna jobb. Jag är helt övertygad att du kommer göra succé, oavsett var du hamnar eller vad du tar dig för!

Gabriella, som valt att lita på sina instinkter och flytta tillbaka till Australien. Åh jag önskar så innerligt att jag kunde komma och hälsa på. Hon som kämpat för sina idéer och drömmar och som valt att börja på en ny kula för att kunna vara med den person hon älskar. Du är fantastisk!

Åh, det finns så många av er jag tänker på! Och jag vill bara säga förlåt i förskott. Förlåt i efterhand. Jag vet att jag är extremt dålig på att hålla kontakten, vara närvarande när jag är frånvarande. Jag försöker, jag ska försöka bättre. Ni är med mig, fyller upp varje liten del av mitt väsen. Så trots min frånvarande röst, lita på mitt närvarande jag.

Varje fredag på vår kurs (LSCE) i Lynedoch samtalar vi om personlig utveckling, att kunna gå vidare och utveckla sig som person. Som vi alla kanske vet (som känner mig mer personligt) så är jag en väldigt ångestfylld person med mycket tankar och reflektioner. En känslomänniska som föredrar att vara glad men som ganska lätt faller dit för sina känslor. Jag och Julius har samtalat väldigt mycket om detta och han gav mig en liten idé. En idé om en ångestkarta. Varje gång det finns något i min hjärna eller känslan av en sten över mitt bröst så kan jag skriva ner det på min ångestkarta. På så sätt kan jag placera ångesten där, preciserat och stationerat den, som en bubbla, som man förhoppningsvis enklare kan spräcka. Jag ska testa, se om det fungerar. 

Äh. Det är tankarna i huvudet på en snorig tjej som befinner sig i fantastiska Sydafrika, men som ligger i sängen. Nästa helg spelar Little Dragon i Kapstaden. Det får inte missas, peppen är total!

 

 

 

Jag älskar er och saknar er. Ni får gärna skicka över era adresser så jag kan skicka er ett kort eller två.