ettvarvruntjorden

Snart, alldeles snart är vi inne på en månad. EN MÅNAD. Hur galet och snabbt och länge och stilla tiden har gått – allt på en gång. Jag känner att jag börjar lära känna Stellenbosch ganska bra. Jag vet var jag tycker om att äta sushi, vilka kaféer jag föredrar, var jag kan gå på bio och vilka jag kan umgås med. Det dyker fortfarande upp nya ansikten hela tiden men det känns kul att alla vi som läser LSCE-kursen umgås ganska mycket och hittar på saker ihop. Som jag nämnde så har skolan kommit igång ganska rejält, det ironiska är dock att jag bara läser en kurs för tillfället. Om cirka en månad börjar intensivkursen och om jag tycker att jag har mycket att göra nu – gissa vad jag kommer att ha att göra sen! Vi är ute på Lyndoch primary school två dagar i veckan, måndagar och fredagar. Måndagar har vi gruppvis hand om varsin klass – jag har hand om treorna tillsammans med Julia från Holland och Kristen från USA. Fredagar har vi egna föreläsningar med vår mentor och Sydafrikas alldeles egna Yoga, Dalai Lama, ja kalla honom vad ni vill, Grant Demas (pröva att söka hans namn på youtube och ni kommer hitta massor!).

Helgerna försöker jag tillsammans med de jag umgås med (främst amerikaner och norrmän) hitta på saker utanför Stellenbosch). Det är ganska trist att inte umgås med några sydafrikaner än men de håller sig ganska mycket på sin kant och det är svårt att få kontakt. Många av dem värnar mycket om sin historia och kultur, Afrikaanerkulturen, vilket gör att vissa har svårt för oss som enbart talar engelska. Det var på Stellenbosch, i vårt huvud-hus, som Apartheid grundades, vilket har format universitetet, de som gått här och deras avkommor – skolan är väldigt vit. Fram till 1994 hade svarta ingen rätt att läsa vid samma skolor som vita. Även vilka ämnen de läste var helt olika från vita. Medan afrikaanerna fick läsa allt mellan samhällsvetenskapligt till naturvetenskapligt och så vidare, blev svarta utbildade i att tvätta, städa och stryka. Det är så otroligt intressant att få studera här nere i Sydafrika. Deras historia har väl varit något känd för oss européer, men det finns så mycket mer som aldrig når våra tidningar eller böcker. Apartheid har blivit jämfört med förintelsen, ändå är det inget som skolorna i Sverige riktigt pratar om.

Iallafall. Så denna helg började med att jag, Julius, Connor, Megan, Melanie, Ashley, Nashad, Marlene, Markus, Vilda och Tonja tog oss ut till Canal Walk. Canal Walk har varit södra hemisfärens största shoppingmall och gigantiskt var det! Här spenderade vi i princip hela lördagen med att bara förundras över storleken och allt man kunde köpa. Regner stod som spön i backen och vi var ganska nöjda att få vara inomhus. På kvällen skulle vi ta oss till Kapstaden för att gå på konsert, ett band som heter Switchfoot och som jag aldrig har hört förut. Nåväl, på vägen in till Kapstaden, i vad som kändes som stans största korsning slutar ena bilen (som jag sitter i) att fungera, motorn bara gav upp. Där stod vi snopet, mitt i korsningen med en rykande motor och argsinta tutande bilar runt omkring oss. Alla hoppade ur bilen för att knuffa den åt sidan, där en intensiv bilkirurgi sattes igång. Tydligen läckte en av slangarna från vätskebehållaren till motorn, så motorn helt enkelt hade börjat koka. Detta löstes relativt snabbt och glatt satte vi oss i bilen igen. Ett kvarter senare kände vi lukten av bränt och körde in på en parkering. Kylvätska inköptes och glatt trodde vi att vi skulle lyckas ta oss till konserten. Å nej så fel vi hade. Bilen började strejka IGEN, denna gång med den andra bilen framför oss. Så medans vi hamnade i Woodstock, en ganska dodgy del av Kapstaden körde den andra bilen vidare, utan att veta var vi hade tagit vägen. Nu började det bli lite jobbigt kände vi, då mörkret hade tagit vid. Alla hjärnor slogs ihop, tillsammans med lite panik från några i gruppen. Turen kom till att jag kom på att jag har några bekanta i stan och valde att ringa dem. En kompis svarade och sa att han skulle skicka sin andra kompis att möta upp oss. Så Jansen, en skäggig skejtare kom ner och visade oss vägen till deras hus, vilket vi kunde placera bilen och få en andningspaus i deras vardagsrum. Så den andra bilen hade lyckats ta sig till konsertarenan medan vi satt inne i Kapstaden och visste inte vad vi skulle göra. Jansen och hans tyska kompis Paul var såna änglar och sa att de kunde skjutsa hälften av gruppen till konserten och hälften tillbaka till Stellenbosch – och så blev det. Norskorna åkte hem medan jag och Melanie slöt upp med övriga gruppen och fick se en riktigt sjysst konsert – så allt löser sig!

Idag har några ur gänget åkt ut mot Cape Point och mest haft en avslappnad och skön dag. Vi började med att baka scones hemma hos norskorna som kompensation för att de inte kunde se konserten – de verkade i alla fall ganska så nöjda. Sedan tog vi bilen ut mot Muizenberg, Kalk Bay och Fish Hoek. Vi andades in saltvattenlukt och tång vid stranden, vi frodade oss i världens bästa bokaffär (Kalk Bay Books), åt soppa, tittade på sälar och bara njöt av att vara. Så otroligt avslappnande och skönt.

 Imorgon är det måndag igen och vi har lektion med barnen. Vi ska tala om USA, dess kultur och historia. Nästa vecka ska vi prata om Sverige! Så ikväll har jag massa skolarbete att göra, det är enkelt att skjuta det mesta framför sig, då det finns så mycket annat som suktar. Men det är värt det, iallafall nu. Fråga mig igen när hemtentorna kommer, då kanske jag inte kommer vara lika nöjd J. På agendan just nu är att boka biljetter för en Springbock-rugby match i Kapstaden nästa helg, samt långtidshyra en bil. Som jag har pratat om innan så känner många av oss väldigt begränsade av Stellenbosch och bara att ha en bil och kunna göra dagstrippar som den idag tror jag skulle berika vår tid här så otroligt mycket. Jag kommer hålla er uppdaterade om vad som händer på den biten.

 Kram

 Ps. Det är valsäsong för tillfället och vi lyckades få en glimt på två valar på väg till Kalk Bay. Kolla på fotot nedan, man ser ryggen på en av dem!