ettvarvruntjorden

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gårdagens trek av Simonsberg var ju helt ofattbart jobbigt. Hajkat har jag gjort förut, och har verkligen njutit av det, bland annat Inkaleden, upp till toppen av Islands högsta vattenfall (mer kan ni läsa i tidigare poster) och Taffelberget, men det här var någonting helt nytt! Mina ben har nog aldrig varit så trötta och mitt hjärta har nog aldrig bultat så hårt. Och då ska det tilläggas att trekken varken var särskilt lång eller hög – men brant! Hur högt vet jag inte men tillräckligt för att både jag och Linn stadigt började ta vattenpauser allt oftare. De två amerikanarna och Julius som var med knatade snabbt före medan jag och Linn kämpade som att det gällde våra liv. Galet nöjd var jag dock när vi stod högst upp på toppen men en matsäck som kändes både välbehövd och välförtjänt.

Idag har jag och Julius inte gjort mer än att gå runt på stan och fixa med massa saker gällande skolan. Dessutom tog vi oss till Melissas Food shop, en super mysig affär med café i samma byggnad med DE GODASTE bullarna, kakorna, wrapsen, kaffet, i princip allt man kan äta. Jag vill inte gå runt med min kamera under dagarna när jag vandrar runt i stan, så tyvärr uteblir bilder men jag ska försöka bli bättre, jag lovar!  Efter lite mer än en vecka har jag lärt mig 4 saker i Stellenbosch:

1.     ALLT tar tid. Oavsett om det är att köpa ägg till att lämna ett papper till att bara möta upp någon. Verkligen allt tar dubbelt så lång tid som man från början planerade. Varför vet jag inte, kanske handlar om att ingen av oss utbytesstudenter har rutiner än vilket gör att man inte vet hur eller var man ska ta sig eller göra saker på.

2.     Jag vill aldrig mer gå i ett köpcentrum. De senaste dagarna har vädret varit ganska kasst vilket gjort att köpcentrumet varit lite av en räddare. Det betyder inte att det blir roligare och roliga att gå in och ut i samma affärer gång på gång. Det betyder inte heller att man INTE väljer att lägga pengar på saker som egentligen är sjukt onödiga.

3.     Att äta ute i Sydafrika är grymt billigt – aka man slösar pengar på att vara lat genom att inte laga egen mat, plus att man gärna äter mer än vad man behöver. Aktas!

4.     Att inte känna så många och bo något off är not to recomend. Gå ut på krogen och vara beroende av att folk ska följa dig hem, eller inte hunna ta dig till biografen för att det är mörkt ute gör att jag får panik. Att känna sig begränsad och beroende av andra människor är något jag aldrig riktigt upplevt tidigare på samma sätt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det men hoppas det är något jag kommer kunna anpassa mig till och känna av när var och hur jag kan och inte kan/bör vistas ensam, vem jag faktiskt kan lita på och mer praktiskt hur jag vistas i Stellenbosch. 

Glömde säga! Jag har även införskaffat mig en sjukt snygg cykel så nu kan jag swosha förbi alla människor och komma dit jag ska supersnabbt. Dock är jag inte riktigt van vid vänstertrafiken än, men det kommer nog snart. Så imorgon är det dags för Lynedoch och LSCE-kursen igen. Kommer bli spännande att faktiskt börja våra lektioner, som jag har förstått är det en ganska tung kurs så det känns bra att föreläsaren ska bryta ner kursen lite imorgon för att göra den mer lättöverskådlig.

Hoppas ni har det fint oavsett var ni är, bättre än här förmodar jag för regnet öser ner som aldrig förr åter igen. Yippie..!

 

 

 

 

Veckan har startat, måndag morgon iförrgår med ny kurs. 27 förväntansfulla och aningen förvirrade internationella studenter möttes utanför admin A för att tillsammans i bussar åka ut till Lyndoch där vi de närmaste 10 veckorna kommer spendera 2 dagar i veckan. Kursen jag ska läsa heter Learning for sustainable community engagement (LSCE) och är en 18 ETCS-kurs. Lyndoch är en grön community som odlar sina egna grönsaker och som driver en skola för barn och ungdomar från den närliggande kåkstaden Kayamandi och från farmer runt om kring Stellenbosch. Vår föreläsare är en man i 50-års åldern som heter Grant Demas. Det lilla jag sett av honom har gett mig en bild av en grymt inspirerande, stark men ändå känslig individ. De av er som läser detta som känner till Ingvar Rönnbäck kan likna Mr Demas med Ingvar x 10. Det första vi skulle göra var att gå ut och hitta något på/ur marken som liknande vad vi hade för förväntningar på kursen. Stenar, jordtuvor, grenar, blommor och blad kom inbärandes till klassrummet och så fick alla förklara. Kursen kan kanske för vissa kännas ganska ”flummig” men på något sätt har Sollefteå härdat mig. Eller snarare så uppskattar jag denna typ av inlärning. Samtal, diskussioner, gruppkänsla och engagemang. Något jag däremot kände något svårare för var det social work vi ska göra på communityn. Som jag hade uppfattat det skulle vi studenter engageras i HELA communityns utveckling genom att hjälpa till men ALLT som kan behövas. Med detta trodde jag de menade hands on på exempelvis byggnader, närområden etc. Men ack vad fel jag hade, vi ska helt enkelt enbart arbeta med barnen. Och ni som känner mig vet väl på ett ungefär vad jag tycker om barn.. Inte att jag inte tycker om barn, jag vet bara inte hur jag ska bete mig runt omkring med. En dag i veckan kommer hålla i lektioner för barnen där vi tillsammans med deras ordinarie lärare. Detta ska vi alltså planera, utveckla och hålla i. GULP! Jag uppskattar att få jobba fysiskt. Så denna kurs största utmaning för mig kommer nog inte vara de 10 uppsatserna vi ska lämna in, planeringsmötena vi ska ha eller video/fotopresentationen på 20 minuter vi ska utveckla, utan att helt enkelt bara sitta ner, mitt emot en kid och komma på vad jag ska säga.

Under dagen fick vi gå runt i skolan och titta hur de har det, vi fick äta ”a pot of earth” vilket menas med grönsakssoppa. Varje fredag och måndag kommer vi åka med den ökända ”metron” som går till några av de större städerna i Kapstadsregionen. Många sydafrikaner väljer att inte åka tåget (kanske främst för att dessa har råd med en bil) men också för att de helt enkelt inte vågar. Många rykten om mord, hot, påhoppningar och att bli bestulen cirkulerar kring tåget, något som Mr Demas vill dementera genom att vi faktiskt ska använda många sydafrikaners transportmedel. Under 10 år som kursen har gått har ingen någonsin blivit attackerad eller påhoppad. Plus att vi är en grupp på 27 personer, så jag tror att det är ganska så lugnt.

Måndagskväll spenderades inomhus med filtar, snack och fruktsallad med chokladsås och glass. För trots att vintern existerar här nere är sydafrikas frukt 1000 gånger mer smakrik än det vi har tillgodo hemma – mums!

Så idag är det onsdag, igår hände inget mer spännande än att jag fick äta en pecanbulle med toffeesås på Cinnabun, det BÄSTA stället för kanelbullar. Linn, jag, Julle och två amerikanskor som heter Megan och Emma käkade frukost ute (vilket är billigt här i SA) och strosade mest omkring i stan. Jag har klantigt nog tappat bort min mössa vilket jag gråter blod och floder över. Dessvärre fanns det inga enkla, vanliga, svarta (japp, hipstermössan!) mössor, så om någon har en mössa till övers kan ni gärna få skicka den till mig. Ska posta min adress senare så får ni gärna skicka andra saker också, som exempelvis kaviar eller svenskt godis!  

Idag ser nog planen ut som sådan att jag och Julle med 3 personer från LSCE-kursen ska ut på hajk. Ska tydligen finnas några riktigt sjyssta hajkvägar runt om i området och det skulle vara riktigt kul att se sig om lite, vad som finns runt omrking. Än så länge har jag spenderat veckan som jag varit här på studenthuset, inne i stan, hos Julle eller på campus. Så jag tror det är dags att vidga vyerna lite. Jag återkommer med bilder från dagen.

Kram! 

Ännu en dag av regn och rusk. Jag tror aldrig i hela mitt liv att jag varit så kall och blöt som dessa senaste dagarna i Stellenbosch. Igår slutade de storslagna marknadsplanerna med fika inne på Stellenbosch köpcentrum och jakt på paraply. I ett land där det regnar likt utkastade hinkar med isvatten blev vi grymt förvånade att den enda affären som sålde regnjackor var Billabong (med priset därtill). Tacka vet jag Stadium som providat mig med det mesta inom regn. Jag må se ut som en skogstomte men wtf när halva östersjön sköljs över en på en kvart. Fast regnkläder eller ej spelade i och för sig ingen roll, dyblöta var vi ändå. Fika och mest hänga runt, på kvällen gjorde jag och Linn stan, spädde på ryktet för svenskarna som dancemaniacs.

Sen kom dagen det, det som jag sedan 1 år och 3 månader sedan så länge har väntat på – att åter igen sätta fötterna på Kapstadens mark. Se molnen välla in över Taffelberget, höra havets dånande när det slår in mot stranden vid Cliffton, tappa andan att åter igen se vyn över Camps Bay när bilen kör upp från Tamburskloof och upp mellan Signal Hill, Taffelberget och Lions Head.

Dagen började med ett härligt regnväder där mina redan å så blöta skor blev mer plaskvåta. Bussen styrde sin kosa mot Kapstaden och på vägen dit passerade vi tomma vinrankor, strutsar och jordgubbsplantage. Vi körde förbi Kapstadens största kåkstad Kayalitsha och tillslut genom kåkstaden Langa. Tydligen finns det även en uppdelning inom kåkstäderna där de personer med två svarta föräldrar vanligen tvingas att placera sig i de kåkstäder i sämst skick. De individer som anses ”färgade”, alltså indvider med en svart + vit/annan härkomst hamnar främst i de kåkstäder med något bättre levnadsstandard. I de sämst utvecklade kåkstäderna finns inget rinnande vatten förutom i kranar runt om på området. El får man fylla på så som vi gör med kontantkort. Elen distribueras i en liten låda som de boende kan få tag på. På tal om att fylla på el så är det något som vi även gör på mitt studentboende. Vi har en liten vit dosa som indikerar hur mycket el det finns kvar. Givetvis används enormt mycket mer el nu under vintern då det är så galet kallt i husen. Fylla på gör man i kassan i mataffären genom att lämna fram en kod som de knappar in, så får man välja summa. 50 rand (cirka 45 kronor) räcker i några dagar för en lägenhet med 4 personer.

I alla fall, tillbaka till turen. Efter turen genom Langa åkte vi vidare, fick höra om den första lyckade hjärttransplantationen som utfördes i Kapstaden. Olyckligtvis nog så dog personen som fått ett nytt hjärta 18 dagar senare i lunginflammation. Vi körde genom staden och såg de vanligaste sevärdheterna som District six, gamla fortet, kanslibyggnader, Sydafrikas äldsta kyrka och så vidare. Många försökte trotsa kylan genom att köpa kaffe eller te på ett av fiken innanför ett galleri och gissa om killen bakom kassan fick mycket att göra när 2 fulla bussar med utbyteselever ville ha kaffe på en och samma gång! Vidare fick vi promenera runt i en av de centrala parkerna i Kapstaden (inte Kirschenborsch Botanical Gardens, så jag vet faktiskt inte namnet på den). Här göttade sig fåglar och ekorrar på dumma turister som ville fota djuren, och galet närgångna blev dem. Linn matade en av ekorrarna som fick för sig att hänga upp och ner på en av stammarna för att äta sitt majskorn. Finns många sätt att göra det på..

Vi åkte vidare mot Camps Bay, imponerades av alla miljonhus, drömde om hur häftigt det en gång skulle vara att lyckas bosätta sig i en av trähusen precis vid havet men skrämdes av de höga murarna och taggtrådarna, för vad instängd man måste känna sig tillslut? Havet var lika levande, upplyftande och rofyllt som vanligt. Bara att få se, lukta och höra havet gör att jag går in i ett annat lugn. Vi spanade efter valar och sälar (då det för tillfället är valsäsong) men såg dessvärre inget. Sedan åkte vi vidare till Victoria Waterfront, käkade lunch, fick spader på alla dyra butiker och njöt mest av solen som äntligen vågade sig fram ett litet tag. Strax därpå var vår dag slut och dags att ta sig tillbaka till Stellenbosch igen, något jag gjorde med viss motvillighet. Att lämna Kapstaden känns alltid lite extra jobbigt.

Nu ligger jag i sängen, skriver det här, äter blöta nappar jag så tappert tagit med från Sverige, funderar på framtiden och ser fram emot LSCE-kursen som börjar imorgon (idag om en timme..). Vi hörs snart igen, och tack för alla fina kommentarer, det uppskattas enormt. Kram

 

Det finns många sätt att äta på.

 

Utsikten över Camps Bay.

 

Jag posing for peace vid Camps Bay.

 

 

Camps Bay

 

Stellenbosch Stadium.

 

(fast idag är det faktiskt dag 5)

 

Det enda jag hör är regnet som slår mot rutan, ränner ner för taken och rännorna. Det har varit såhär precis hela dagen, med två gångers genomblötning av kläder och skor. Dagen har varit som en dålig svensk höstdag, kallt, molnigt och som sagt med regn. Hela kroppen har sackat ner, huvudet tungt och med en sinnesstämning av att inte orka göra någonting. Dock har vi gjort massor, precis som alla de senaste dagarna. Kanske även är det som gör att kroppen stretar emot på morgonen när klockan ringer, ögonlocken börjar strejka redan klockan 21.00 och hela ens väsen egentligen säger att man vill gå tillbaka till sängen och dra täcket över huvudet. Missförstå mig rätt – det är fantastiskt kul att vara i Stellenbosch, det utbyte jag velat göra sedan första gången jag satte foten på denna kontinent för 3 år sedan, men oj vad mycket intryck det är!  Under dagen har vi fått bekräftat att hela svenskgruppen kommer få läsa en specialkurs som heter ’Learning for Sustainable Community Engagement’ en kurs med tyngdpunkt på utveckling av samhällen och hur detta kan göras. Vi kommer två dagar i veckan åka ut till en community utanför Stellenbosch som är helt självförsörjande dit barn och ungdomar från 26 olika kåkstäder och farmer runt om tar sig var dag för utbildning. Här kommer vi praktiskt och teoretiskt arbeta. Vidare har vi även sökt en kurs som heter ’Rethink development’, en tvärvetenskaplig intensivkurs på tre veckor som ser på utveckling från 3 olika vinklar. Här kommer vi åka runt till närområdena i Stellenbosch och Kapstaden för att diskutera och få ytterligare dimensioner av de ämnen vi berör. Det kommer bli mycket jobb men jag ser så starkt fram emot kurserna och vad vi kommer göra! Det bästa är nog också att vi förhoppningsvis inte kommer ha lika tynga final exams då båda kursernas bedömning görs konstant under hela terminen.

Men vi backar bandet. Jag, Linn och Eira steg på planet mot Addis Abeba i måndags klockan 21.00. Här började vårt äventyr, med mycket förväntan men även tyngd, att lämna platser man tycker om, människor man bryr sig om men även sommaren som just hade börjat visa framfötterna. Över 20 timmar senare med Hollywood-känsla x 2 då vi vid båda mellanlandningarna (i Addis och Joburg) har fått armbåga oss fram, springa som dårar och lyckats ta oss från stand-by till det planet vi faktiskt skulle på lyckats landa i Kapstaden samma tid vi skulle (dock med ett försenat bagage) var kylchocken ett faktum. För o herre min skapare vad kallt det var kunde vi inte göra annat än be till högre makter att vi skulle klara natten. Skjuts via skolan tog oss till våra olika studenthem (jag och Linn bor i samma hus) knatade jag mitt in i en lägenhetsfest där folk åt pesto och snackade vitt och brett om det mesta. Jag bor med 3 tjejer, en från Sydafrika, en från Tyskland och en från Holland och alla verkar superba. Sömnen uteblev dock då rummet var så fruktansvärt kallt och inte ens min sovsäck kunde skydda mig mot kylan.

 Första dagen av Orientation programme startade dagen där på och vi blev pepprade med information med allt från betalning till kulturchock till isiXhosa. Största andelen utbytesstudenter kommer från USA, Holland och Tyskland medan vi svenskar är grymt underrepresenterade med ca 7 stycken (vilket i sig är ganska kul). Några chilenare, en polska, norrmän och fransmän har vi stött på också. Senare i höst ska en matkväll anordnas där grupper från varje land ska laga specifik mat från landet, så får alla komma och smaka. Köttbullar, små grodorna och snaps (+ sånger såklart!) är vår idé, tror det kommer bli grymt kul!

Senare under dagen gick jag och Linn och inhandlade det mesta som behövdes till våra kala små studentrum. Täcke och kudde var lyckligtvis inte så dyrt så nu behöver ni inte oroa er för att vi kommer frysa ihjäl. Matta och lampa fick också följa med hem, ni anar inte hur svinkallt det är att sätta ner ett på stackars sömndruckna tåssingar på ett iskallt sydafrikanskt vinterkakelgolv! Nöjda med våra inköp införskaffade vi oss även nya sydafrikanska nummer så ni som behagar kan logga in på min facebook och få tag på numret där eller skicka ett mejl. Jag har även kvar mitt svenska nummer i en annan telefon.

Dagen efter behagade även Julius från klassen att dyka upp och ännu en hektisk dag av välkomstorientering stod på schemat. Hela dagen bestod av samtal, slides och föreläsningar. Något som förvånar mig oerhört, tillsammans med alla andra från Sverige, är väldigt mångas ohövlighet. Jag får ändå en känsla av att trots lärare/elevs förnamnsrelation hemma så hyser många studenter respekt mot sina föreläsare. När han/hon börjar prata så tystnar de flesta och fokuserar på vad som sägs. Så är INTE fallet i gruppen utbytesstudenter Stellenbosch Uni HT-12. Det snackas, skrattas, äts och dricks (fastdet inte är tillåtet) och trots tillsägelse så fortsätter folk som att de aldrig har fått prata förut. Jag blir så sjukt förvånad att elever inte hyser mer respekt och i många fall även frustrerad på ohövligheten gentemot föreläsaren och de som försöker lyssna. Nåväl. Gårdagen flöt på och på kvällen åkte hela gruppen utbytesstudenter (350+) till en restaurang som serverade traditionell sydafrikansk mat som cassawa, sötpotatis, den typiska sydafrikanska korven (som ser ut som en bajskorv) och så vidare och så vidare. Linn och jag var mest glada över den dignande dessertavdelningen med allt från mudcake till äppelkaka och baklawa. Dansa gjorde vi senare vilket ledde till ryktet av svenskarna var galna. Allt vi gjorde var att gestalta olika OS-grenar, leka dinosaurier och olika typer av fåglar..(?).  Det var en mycket trevlig kväll, himlen var lika stjärnklar och insupande som jag minns senast jag var här.

Igår kväll var nog första gången jag verkligen insåg lite var vi är någonstans. Än så länge har det varit så mycket intryck, nya människor och allt runt omkring som ska ordnas. Jag har inte riktigt förstått att jag är tillbaka, äntligen här. Kanske för att Stellenbosch är ganska icke representativt till vad jag tidigare har upplevt med Sydafrika. De dånande bergen, havets brus, den röda jorden och känslan av frihet har mest legat där i bakgrunden, jag har skymtat det på avstånd men hoppas att ju längre tid jag befinner mig här, desto mer kommer jag ta tillvara på var jag befinner mig. Huvudet snurrar redan runt möjligheter, förhoppningar, önskningar och drömmar. En surfdag i veckan, ta advanced dive certificate, bila genom Namibia, se Victoriafallen..Vi får väl helt enkelt se var jag hamnar, men oavsett står jag på kanten av ett av mina livs största resor. Kanske inte distansmässigt eller längdmässigt, men i möjligheten att utmana mig själv, se vad jag klarar av och vad jag faktiskt är nöjd med. Att våga säga ja men att också våga säga nej. Jag hoppas jag är redo, för nu händer det!

 

Jag och Linn innan buffémiddagen på Moyo.

Julle och Linn.

Inne på restaurangen.

Moyo.

Moyo.

Moyo.

 

Så det var allt än så länge. Vill bara ge heads up att mitt internet är groteskt dåligt och att jag gör mitt absolut bästa för att hålla er uppdaterade! Om jag inte hör av mig på några dagar beror det på internetet och inte för att jag har glömt bort er. 

Kram!