ettvarvruntjorden

(fast idag är det faktiskt dag 5)

 

Det enda jag hör är regnet som slår mot rutan, ränner ner för taken och rännorna. Det har varit såhär precis hela dagen, med två gångers genomblötning av kläder och skor. Dagen har varit som en dålig svensk höstdag, kallt, molnigt och som sagt med regn. Hela kroppen har sackat ner, huvudet tungt och med en sinnesstämning av att inte orka göra någonting. Dock har vi gjort massor, precis som alla de senaste dagarna. Kanske även är det som gör att kroppen stretar emot på morgonen när klockan ringer, ögonlocken börjar strejka redan klockan 21.00 och hela ens väsen egentligen säger att man vill gå tillbaka till sängen och dra täcket över huvudet. Missförstå mig rätt – det är fantastiskt kul att vara i Stellenbosch, det utbyte jag velat göra sedan första gången jag satte foten på denna kontinent för 3 år sedan, men oj vad mycket intryck det är!  Under dagen har vi fått bekräftat att hela svenskgruppen kommer få läsa en specialkurs som heter ’Learning for Sustainable Community Engagement’ en kurs med tyngdpunkt på utveckling av samhällen och hur detta kan göras. Vi kommer två dagar i veckan åka ut till en community utanför Stellenbosch som är helt självförsörjande dit barn och ungdomar från 26 olika kåkstäder och farmer runt om tar sig var dag för utbildning. Här kommer vi praktiskt och teoretiskt arbeta. Vidare har vi även sökt en kurs som heter ’Rethink development’, en tvärvetenskaplig intensivkurs på tre veckor som ser på utveckling från 3 olika vinklar. Här kommer vi åka runt till närområdena i Stellenbosch och Kapstaden för att diskutera och få ytterligare dimensioner av de ämnen vi berör. Det kommer bli mycket jobb men jag ser så starkt fram emot kurserna och vad vi kommer göra! Det bästa är nog också att vi förhoppningsvis inte kommer ha lika tynga final exams då båda kursernas bedömning görs konstant under hela terminen.

Men vi backar bandet. Jag, Linn och Eira steg på planet mot Addis Abeba i måndags klockan 21.00. Här började vårt äventyr, med mycket förväntan men även tyngd, att lämna platser man tycker om, människor man bryr sig om men även sommaren som just hade börjat visa framfötterna. Över 20 timmar senare med Hollywood-känsla x 2 då vi vid båda mellanlandningarna (i Addis och Joburg) har fått armbåga oss fram, springa som dårar och lyckats ta oss från stand-by till det planet vi faktiskt skulle på lyckats landa i Kapstaden samma tid vi skulle (dock med ett försenat bagage) var kylchocken ett faktum. För o herre min skapare vad kallt det var kunde vi inte göra annat än be till högre makter att vi skulle klara natten. Skjuts via skolan tog oss till våra olika studenthem (jag och Linn bor i samma hus) knatade jag mitt in i en lägenhetsfest där folk åt pesto och snackade vitt och brett om det mesta. Jag bor med 3 tjejer, en från Sydafrika, en från Tyskland och en från Holland och alla verkar superba. Sömnen uteblev dock då rummet var så fruktansvärt kallt och inte ens min sovsäck kunde skydda mig mot kylan.

 Första dagen av Orientation programme startade dagen där på och vi blev pepprade med information med allt från betalning till kulturchock till isiXhosa. Största andelen utbytesstudenter kommer från USA, Holland och Tyskland medan vi svenskar är grymt underrepresenterade med ca 7 stycken (vilket i sig är ganska kul). Några chilenare, en polska, norrmän och fransmän har vi stött på också. Senare i höst ska en matkväll anordnas där grupper från varje land ska laga specifik mat från landet, så får alla komma och smaka. Köttbullar, små grodorna och snaps (+ sånger såklart!) är vår idé, tror det kommer bli grymt kul!

Senare under dagen gick jag och Linn och inhandlade det mesta som behövdes till våra kala små studentrum. Täcke och kudde var lyckligtvis inte så dyrt så nu behöver ni inte oroa er för att vi kommer frysa ihjäl. Matta och lampa fick också följa med hem, ni anar inte hur svinkallt det är att sätta ner ett på stackars sömndruckna tåssingar på ett iskallt sydafrikanskt vinterkakelgolv! Nöjda med våra inköp införskaffade vi oss även nya sydafrikanska nummer så ni som behagar kan logga in på min facebook och få tag på numret där eller skicka ett mejl. Jag har även kvar mitt svenska nummer i en annan telefon.

Dagen efter behagade även Julius från klassen att dyka upp och ännu en hektisk dag av välkomstorientering stod på schemat. Hela dagen bestod av samtal, slides och föreläsningar. Något som förvånar mig oerhört, tillsammans med alla andra från Sverige, är väldigt mångas ohövlighet. Jag får ändå en känsla av att trots lärare/elevs förnamnsrelation hemma så hyser många studenter respekt mot sina föreläsare. När han/hon börjar prata så tystnar de flesta och fokuserar på vad som sägs. Så är INTE fallet i gruppen utbytesstudenter Stellenbosch Uni HT-12. Det snackas, skrattas, äts och dricks (fastdet inte är tillåtet) och trots tillsägelse så fortsätter folk som att de aldrig har fått prata förut. Jag blir så sjukt förvånad att elever inte hyser mer respekt och i många fall även frustrerad på ohövligheten gentemot föreläsaren och de som försöker lyssna. Nåväl. Gårdagen flöt på och på kvällen åkte hela gruppen utbytesstudenter (350+) till en restaurang som serverade traditionell sydafrikansk mat som cassawa, sötpotatis, den typiska sydafrikanska korven (som ser ut som en bajskorv) och så vidare och så vidare. Linn och jag var mest glada över den dignande dessertavdelningen med allt från mudcake till äppelkaka och baklawa. Dansa gjorde vi senare vilket ledde till ryktet av svenskarna var galna. Allt vi gjorde var att gestalta olika OS-grenar, leka dinosaurier och olika typer av fåglar..(?).  Det var en mycket trevlig kväll, himlen var lika stjärnklar och insupande som jag minns senast jag var här.

Igår kväll var nog första gången jag verkligen insåg lite var vi är någonstans. Än så länge har det varit så mycket intryck, nya människor och allt runt omkring som ska ordnas. Jag har inte riktigt förstått att jag är tillbaka, äntligen här. Kanske för att Stellenbosch är ganska icke representativt till vad jag tidigare har upplevt med Sydafrika. De dånande bergen, havets brus, den röda jorden och känslan av frihet har mest legat där i bakgrunden, jag har skymtat det på avstånd men hoppas att ju längre tid jag befinner mig här, desto mer kommer jag ta tillvara på var jag befinner mig. Huvudet snurrar redan runt möjligheter, förhoppningar, önskningar och drömmar. En surfdag i veckan, ta advanced dive certificate, bila genom Namibia, se Victoriafallen..Vi får väl helt enkelt se var jag hamnar, men oavsett står jag på kanten av ett av mina livs största resor. Kanske inte distansmässigt eller längdmässigt, men i möjligheten att utmana mig själv, se vad jag klarar av och vad jag faktiskt är nöjd med. Att våga säga ja men att också våga säga nej. Jag hoppas jag är redo, för nu händer det!

 

Jag och Linn innan buffémiddagen på Moyo.

Julle och Linn.

Inne på restaurangen.

Moyo.

Moyo.

Moyo.

 

Så det var allt än så länge. Vill bara ge heads up att mitt internet är groteskt dåligt och att jag gör mitt absolut bästa för att hålla er uppdaterade! Om jag inte hör av mig på några dagar beror det på internetet och inte för att jag har glömt bort er. 

Kram!