ettvarvruntjorden

Vilka problem jag har, eller hur? Visst kan det låta helt sjukt vilka tankegångar man har ibland. Här sitter jag, längst ner på jordklotet och funderar på vad jag ska göra, ta flyget över till en annan kontinent, stanna kvar eller åka "hem". Jag kan hålla med om att det låter lite som ett lyxproblem - och själva situationen i sig är väl det. Framför allt i denna kontext, i ett land där skillnaderna är så extremt påtagliga. Där jag sitter och våndas över vissa saker medan andra bor i ett korrugerat plåtskjul, går hungriga till sängs eller inte vågar gå hem för deras föräldrar är alldeles för påverkade av antingen det ena eller andra. Vi talar mycket om det här, hur svårt det är att jämföra. För egentligen anser jag inte rikigt att det går. Relatera kanske är bättre? Jämförelser med upplevelser som är subjektiva, hur ska vi kunna enas då? I kontexten sydafrika och Lynedoch pratar vi mycket om fattigdom. Vad är fattigdom, hur definieras det och hur kan ensklida ord vara talande? Här i Sydafrika är jag relativt "välbärgad", jag går i skolan gratis, får möjlighet att ta lån från staten och lever i ett studentrum där hyran för en månad merparten av befolkningen i sydafrika inte ens tjänar under samma period. Hemma lever studenter relativt knapert. Hur går det att jämföras?

 

Min lärare i utvecklingsekonomi uttalade sig under en av våra klasser att "han så gärna ville flytta till Sverige för allt är så jämställt och alla har lika möjligheter där". Jag höll på att falla av pinn. Alla.har.samma.möjligheter. För mig var det som att han spottade mig i ansiktet, jag ville bara slå bakut. VIsst, i kontexten sydafrika så kan Sverige anses som ett mycket jämställt land med möjligheter för merparten av befolkningen. Men om du kommer från Sverige så har du förmodligen en annan bild. Om inte, så är det nog dags att börja öppna ögonen. Kvinnor tjänar, bevisligen, sämre löner än män, personer med utländskt-klingande namn har svårare att få tag i jobb, ensamstående föräldrar har det svårt att sätta mat på bordet. Ja, alla har rätt till skolgång - men vad är det för skolgång vi talar om? Alla familjer sitter inte ner varje kväll och avnjuter en middag tillsammas, många barn måste gå hem från fritids själva. För mig är inte det jämställt. Och för mig att höra att alla från Sverige har samma möjligheter var bara för mycket. Vi kan relatera, men vi kan inte jämföra!

 

Så, vart ville jag komma med detta..? Jag vet inte riktigt, ville nog mest bara få ut min frustration. Men för att återgå till mitt tidigare ämne - den ständiga ambivalensen. Ni som känner mig riktigt väl vet nog att jag är en ganska ångestfylld och ambivalent människa. Jag minns en dag på dagis när vår fröken skulle överraska oss äldre med att något nytt, istället för att gå på den vanliga skogsrundan. Som varje dag vi hade skogsrunda så var ryggsäcken packad med varm choklad och macka. Men denna morgon ska Berit att vi INTE behövde ha med oss väskan, vi kunde lämna den på dagis. Ett inre krig bröt ut inom mig.

 

 

Fram och tillbaka tänkte jag och kunde inte bestämma mig. Dagen slutade med att jag fick vara inne med de små barnen och dricka saft medan alla mina vänner fick gå hem till Berit, äta bullar och dricka varm choklad. Snacka om jag var ledsen när de andra kom tillbaka till dagis och berättade vad de hade gjort. Här började nog min livsambivalens. Hellre ta ett beslut och stick with it än att inte göra något alls.. Det är dock ett motto jag fortfarande kämpar otroligt mycket det. "Tänk om, men om det händer, om jag gör si, om jag gör så". Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ibland känns det som att jag tänker mer än vad jag lever. Fast hellre övertänkt än undertänkt. Det är väl där i processen jag är nu. Hur ska jag göra. Det kanske låter jättelyxigt och superglamoröst att kunna säga att valet för mig just nu är Mozambique eller till och med tankar på Australien och för någon annan så hade det nog varit världens enklaste beslut. Men inte för mig.

 

 Denna helg spenderade jag med Tonje, Julle, Connor och Brianne (en annan tjej från USA som också läser LSCE). Vi började med att äta frukost på världens mysigaste fik inne i Stellenbosch där du beställer vilket typ av bröd du vill ha, och sedan plockar du ihop vilka pålägg, fantastiskt koncept, någon i Stockholm - kopiera! Vi hyrde en bil och körde ut till Hermanaus och till den årliga valfestivalen. Just nu är det valsäsong och runt hela kusten kan du se valar hoppa, slappa och andas. Den vanligaste valen att se här är Southern Right Whale (har jag för mig att den hette) men om du är lycklig kan du se Humpback och ibland Killerwhales (!). Vi spenderade dagen i denna mysiga stad trots kyla och blåst men bestämde oss sedan för att åka till ett av södra hemisfärens största köpcentrum för att ta det lite lugnt och värma upp oss. Efter det åka vi in till mitt älskade Kapstaden, gick på världens bästa resturang Royal Eatery (som jag alltid går till när jag är i stan) där de har de godaste milkshaksen och de bästa veggoburgarna i världen (enligt mig). Efter det åkte vi vid midnatt upp till Signal Hill och njöt av staden under våra fötter och fullmånen över våra huvuden. Det är så förvånande att prata med männiksor ibland, att komma in på lite mer personliga frågor. Medan vi njöt av ljusen från Kapstaden började vi prata om hur vi uppfattar folk och varandra. Jag känner här nere att jag  varit ganska tillbakadragen, hör och häpna men jag är faktiskt ganska så blyg egentligen. Det tar lång, lååång tid för mig att känna mig bekväm med männiksor och att jag faktiskt litar på dem. Att träffa någon första eller andra gången funkar alltid bra, men att faktiskt lära känna, bli vän med och att umgås själv med individer är bland det svårase jag vet! Det är nog därför jag aldrig riktigt trivdes i Sollefteå, det är därför jag tycker det är svårt att stanna på en och samma plats - jag känner mig alltid ganska så utanför och ganska så ensam. Medan andra männiksor lär känna och börjar umgås ganska snabbt så känner jag mig ofta ganska lost. Medan vi pratade om detta så kommenterade Brianne att hon aldrig hade kunnat tänka sig mig som blyg. Och det komiska var att hon upplevde sigsjälv som blyg. Hon som jag alltid verkar umgås med massa nya männiksor, alltid hittar på spännande saker och som alltid är öppen. Galet vilka tankar man kan ha om sigsjälv och andra och framför allt i relation till varandra. 

 

Men det är här skon klämmer i och med att jag funderar på att resa själv. Att resa är jag så hemma med att det känns mer normalt än att ha en fast adress. Men en annan person that is. Men vad som känns så fruktansvär läskigt, nervpirrande och osäkert, att jag denna gång kanske kommer resa själv. Helt själv. Visst, man möter alltid männiksor på vägen, och visst, folk är mycket mera öppna när man är ute och reser. Jag vet. jag vet. jag vet. Jag vet allt det där, men jag vet det i situatuon av tvåsamhet. Om jag tycker det är svårt att lära känna folk efter 3 månader i Stellenbosch, eller 2 år i Sollefteå - fatta hur det kommer bli 2 dagar på en strand på den Mozabiquanska kusten. Att ta beslut, inte kunna bolla med någon, gå ut och äta själv, allt sånt känns väldigt väldigt läskigt tycker jag. Och absolut, jag är galet tacksam för möjligheten för mig att sitta här och ha alla de möjligheter som ligger framför mig. Men vad som måste tilläggas är kontexten, för att i allafall någon mån kunna förstå. Men i slutändan så är det precis vad det är - möjligheter