New mode turning to old mode.
Egentligen uppdaterar jag denna post mest för min egen del, för vem är här inne och läser? Förmodligen mest när jag är ute och lever livet på någon annanstans i världen. Som om det vardaliga livet inte är lika mycket värt? Det kanske är så min filosofi har sett ut de senaste åren, vilket även gjort att jag skapat mig en livvstil av på/av, slapp/slit, leva/inte leva. Enda sedan i höstas, för förra läsåret spenderade jag ju mer tid någon annanstans än i Sollefteå, hara allt bara fastnat. Hösten gick relativt fort, vilket i och för sig var skönt. Våren i sin tur har varit det mest underliga och svåra på länge, psykiska påfresningar av utmaningar, fysiska i form av sjukdomar, försöken att hantera situationer och männiksor - historier som spökar igen.
Skolan är mycket för tillfället, och tillsammans med pillerknaprande horisontalmodet känns det onekligen som en utmaning. Det tillsammans med det begränsade umgänget i staden där allt flyter ihop till en enda stor röra. Hur håller man ett professionellt agerande när tvångsumgänget övergår från skoltid till fritid till heltid? Jag kan inte separera de tre vilket gjort att jag helt enkelt isolerat mig från hela klassen - vilket i sin tur är ganska svårt när man bor i ett hus med i princip alla individer jag syftar på. Livet rullar på, vare sig det rullra i den riktning jag vill eller inte. Och hur påverkar man sin vardag? Enkelt säger vissa, det handlar bara om att ändra sina tankar. Lättare sagt än gjort när detta försökts i 26 år och fortfarande inte hjälpt. Eller kanske en bit på vägen men brytpunkten sedan i höstas har snarare fört mig flera steg bakåt - och hur i helskotta gick det till?
Så det här med stabilt sidoläge, införskaffa sig en säng, veta vilken dörr nyckeln går till kanske helt enkelt inte är min grej. Har försökt i snart ett år men känner att det inte fungerar. 2,5 månad kvar tills jag kan ge mig av härifrån, ta mitt pick och pack och aldrig mer titta tillbaka. Jag försökte, jag ansträngde mig, jag köpte sängen och skaffade nyckeln och vad fan fick jag ut av det? Sämre självförtroende, en gamelsjukdom, ett studielån, över ett år av borttappad tid. Underbara saker har hänt här med, jag har träffat några fantastiska individer som jag kommer bära med mig i resten av mitt liv, jag är 2/3 påväg till min kandidatexamen, jag har sett ett norrskenoch jag köpte en skitsnygg teakbyrå för 40 kronor.
Så i hopp om att överleva de här sista månaderna har jag bestämt mig för att avsluta alla mina meningar med -ur, genom att boka en resa till Island. Välbehövt, har alltid legat på önskelistan och otroligt spännande, dels resmålet i sig men även personen jag valt att åka med. Men framför allt är det ett bevis till mig själv, och jag quotar en kär gammal idol genom att gå tillbaka till där allting började - Jag måste röra på mig för jag dör om jag fastnar.
