ettvarvruntjorden

Den sista långa busssträckan på resan gick bra. Vi hade superflyt mellan Maun till gränsen till Zimbabwe där de bussar vi behövde tajma in kom direkt. Väl vid gränsen till Zim träffade vi ett tyskt par som var vänliga nog att plocka upp oss i deras bil. Nu har vi befunnit oss i Vic Falls i 3 dagar, lämnar till Zambia imorgon.

I Botswana var det mycket transportsträckor. Vi spenderade 3 dagar ute i bushen, campade och gick på walking safaris varje dag. Vi badade i deltat, blev hotade av hippos (läskigaste djuret i världen – dödar mest männiksor också). Vi lagade mat över öppen eld och såg allt från elefanter, giraffer, zebra, hyenor och impalas. Allt förutom såg vi från mindre än 30 meters avstånd, en dag hade vi en elefant som knatade in nästan precis på vårt läger.

Vi har enda sedan vi började resa bott i tält viket har gått helt OK. Lite blåmärken på höfterna men annars har jag vant mig att sova på marken otroligt fort – det är till och med ganska så skönt.

3 dagar sedan kom vi till Vic Falls. Igår åkte vi på riverrafting i Zambezifloden. Visst har jag riverraftat men herre gud det var ingenting mot vad som went down igår. De mesta nedgångarna var 4-5or i svårtighetsgrad. I min grupp var det jag, Andrea, Nicole, det tyska paret som plockade upp oss vi vid gränsen och ett amerikanskt par. Killarna skulle sitta längst fram men uppenbarligen var de så dåliga på att paddla så jag fick ta framsätet med ansvar för paddlingshasighet. Ganska så stolt kände jag mig.. De första nedgångarna gick superbt. Vid 8e nedgången fick vi välja mellan en 4a och en 5a och såklart så valde vi den svåra. Dessvärre. Vi välte och jag hamnade under båten, precis där kanten till båten var. Jag kunde inte andas på sååå lång tid men efter en stund lyckades jag ta mig under den omvälta båten i mitten där det fanns en liten luftficka. Med vågor och skit gick det knappt att andas där heller så jag var tyungen att gå under vattnet igen för att kunna ta mig upp bredvid båten. Fy satan vad läskigt det var och jag var ganska så skakig efter den händelsen. 3 timmar var vi ute och paddlade, vid 18 nedgången åkte vi omkull igen men den gången gick det mycket bättre. Summa sumarum var riverrafting på Zambezi bland det bästa jag gjort (förutom klättringen upp till lägret igen – tanter och farbröder var snabbare än oss!). Idag är muskelvärken inte nådig, kunde KNAPPT sätta mig upp från sängen (marken) i morse och blåsorna på händrena gör inte direkt livet lättare.. 

Just nu har vi tagit det lite lugnt på ett hostel i stan med mycket livemusik och sköna männiksor. Senare i eftermiddag ska vi ta oss till nationalparken för att titta på Vic falls från denna sida. Imorgon tar vi oss till Zambia för att göra Devils swim (en pool precis vid kanten till fallet) och titta på fallet från den sidan och sen börjar tiden tryta.

Jag har det bra, det är skönt att vara i resemode med backpackers och saker att göra. Dock märken jag av mina tankar kring framtiden och beslut. Dock är jag otroligt glad över att jag valde att resa på denna resa med Andrea och Nicole istället för att anpassa mig till den resa jag ursprungligen skulle rest på men som sedan helt ändrade planer efter eget tycke och smak. Hurra för att jag vågar stå på mig och inte bara accepterar. Jag är bummed att jag inte kommer ta mig till Mozambique och jag känner redan hur mycket jag saknar Kapstaden. Helt galet hur attached man kan bli av en plats, trots att jag inte känner så mycket folk eller spenderat så mycket tid där.

Jag försöker uppskatta mig tid här så mycket som möjligt, soaka upp lukter, platset och framförallt vara så öppen mot människor så mycket som möjligt. Har ju som sagt insett att jag och männiksor inte är A och O, eller iallfall inte varit den senaste tiden. Jag försöker. Det känns som att jag tagit 100 steg tillbaka i min egen utveckling och att jag måste klättra hela stegen igen. Jag vet inte om det handlar om val eller känslor. Om jag inte orkar eller helt enkelt inte vill. Det är en struggle men att jag bara gör det här resan med 2 personer jag knappt känner och ett enormt steg för mig.

 Iallfall. Jag mår bra och ser fram emot vad som kommer.

Kram!